Jag tillhörde ett litet gäng grabbar som hade en “hemlig klubb”. Vi behövde en klubblokal och vår ledare, en grabb som sedermera, blev känd som konstnär, var alltid full med idéer, tyckte att vi kunde hitta Gathenhielms gångar, så vi kunde hålla till där.
Vi hittade en ingång, tog oss in, kände historiens vingslag och undersökte vid skenet från ett stearinljus delar av de imponerade gångarna. Hela tiden med ett spänt intresse av att inte gå vilse – vi ville ju så gärna hitta ut igen. Detta var med all sannolikhet år 1920. Jag var tolv år gammal och jag tror att min låga ålder bidrog till spänningen.
Någon klubblokal blev det emellertid inte. Efter några besök blev vi på passade av en väldigt ilsken karl, som skrek och svor att att fick han se oss igen så skulle han – jag minns inte vad, men vi tog aldrig risken.
Att detta var de omtalade gångarna har jag aldrig betvivlat och jag aldrig betvivlat och jag har som vuxen många gånger tänkt att detta skulle kunna vara ett synnerligen spännande besöksobjekt. Att där är lite lågt i taket och att man får lägga ner arbete för att få gångarna mer presentabla är ju självklart, men arbete befordrar som bekant hälsa och välstånd.
Förmodligen vet såväl historierna som gatukontoret allt om dessa gångar och troligt är väl att fler göteborgare hör av sig. Skulle så inte vara fallet, står jag gärna till tjänst med att visa gången.
Kanske kommer den dagen då man samlas i grupp och under trevlig ledning besöker gångarna för att sedan vid en kopp kaffe eller annan förtäring i Gathenhielmska huset lyssna till lite av 1700-talets, med våra mått mätt och åtminstone i vissa avseenden rätt bisarra historia.
Berättat av en äldre man vid namn Tage Nilsson.
People’s History of Gathenhielmska ägde rum i samarbete med Riksantikvarieämbetet