Det är något av det mest intressanta jag vet – hemmet och dess betydelse. Mitt hem har tidigare varit min mormors och morfars. På sätt och vis har jag bott här hela livet.
Gathenhielmska Reservatet
Gathenhielmska Reservatet i Majorna är en plats som lämnar få oberörda. Ett stenkast från Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget – en pampig träbyggnad som en gång varit tänkt som kaparbostad – slingrar sig Pölgatan upp från Allmänna Vägen. Från Stigbergstorgets blandning av funkisbyggnader och landshövdingehus – och rätt upp på en liten smal kullerstensgata kantad av timrade träbyggnader från 1700-talet.
Faluröda fasader bryts av med nyanser av duvblått och omättat ockragult. Vissa av husen har flera våningar, och påminner om små versioner av äldre herrgårdsbyggnader, medan andra mer är små torparstugor. Den som är observant lägger märke till att husen blir lägre och lägre ju längre upp på gatan man kommer. De ståtligaste fasaderna tronar längs Allmänna Vägen (som fungerat som livligt trafikerad huvudgata för Majorna, ändå fram till slutet på 1800-talet när Karl Johansgatan anleddes och väg och trafik blev bredare). De skrytigaste byggnaderna ytterst, och de mindre arbetarstugorna små och undangömda, längst in på gatan.
Generationer av boende
I det äldsta husen på gatan – Gilgal – bor jag med min semi-sambo och 14-åriga dotter Vera. På många sätt har jag alltid bott här, men på vissa sätt är jag nyinflyttad sedan i mars.
På 1960-talet flyttade min morfar Eino Hanski in i Gilgal. På den tiden var Majorna långt ifrån det eftertraktade bostadsområde det är idag, många vittnar om att man kunde be om en lägenhet hos den lokala bostadsförmedlingen, och de svarade med: ”vilken vill du ha?”
Min morfar var yrkesverksam konstnär, författare och skulptör under större delen av sitt vuxna liv, efter att ha kommit till Sverige som flykting under Leningrads belägring under andra världskriget. Tillsammans med min mormor bodde de i huset mellan 1965 och långt in på 2000-talet.
Min mamma fick bo i ena halvan av Stora Klämman från mitten av 1970-talet och vi bodde kvar där tills jag var tre år. Halva jag bodde helt enkelt hos mormor redan från början, och så förblev det – även in i vuxen ålder.
Jag och minnet
Det finns nästan inga ord för att beskriva hur mycket Pölgatan och huset jag idag har äran att bo i, betyder för mig, och alltid har gjort. Jag har en fascination för det äldre, både äldre tiders estetik, men också historia och historiebruk, minnen och spår av minnen. Jag har så länge jag kan minnas alltid dragits till det äldre, allt från gamla knarriga dörrblad till slitna reservoarpennor, möbler och kläder med historia inbäddad mellan fibrerna. Ju mer historia desto bättre.
Som ett led i min vurm för att vördnadsfullt spara och bevara, har jag utbildat mig till bebyggelseantikvarie, även om jag idag istället jobbar som copywriter och skribent.
Det är nämligen det här med orden. Ord är ett viktigt led i gestaltning, en gestaltning kan handla lika mycket om att bevara och lyfta, som att bevilja bygglov handlar om att bevara och lyfta. Så för mig hänger det ihop. Orden, gestaltandet, bevarandet.
Det skrivna är ett bevarande i sig, i motsats till det uttalade som är beroende av ett levande minne på ett annat sätt.
Bevarandet och förvaltandet
Ett sätt att bevara och förvalta minnen tänker jag kan vara att skapa nya, i samklang med de gamla. När vi flyttade in på heltid år 2019, hade det inte renoverats invändigt sedan början av 70-talet. Varje tid sätter sina spår, därav hade huset bland annat en bastu och ett badrum med tidstypisk brun furupanel. Alla rum var vitmålade, hallen klädd med vävtapet, golven bestod av vackra men gulnade och väldigt slitna furuplankor.
Restaurering med hjärtat i handen
På vinst och förlust satte jag ihop ett projekteringsförslag till hyresvärden, med olika invändiga renoverings- och restaureringsåtgärder, rum för rum, på vad jag tyckte borde göras. I Majgrabbarnas bildarkiv hittade jag ett fåtal fotografier tagna inne i huset, ett från sekelskiftet och tre andra från 30-talet. Utifrån det man kunde se på fotona, gjorde jag skisser på liknande tapetval (från Lim & Handtryck, som tar fram nytryck av gamla tapetmönster från bland annat 1800-talet.)
Historiskt korrekt och samtida levande
Genomgående i projekteringförslaget försökte jag göra en avvägning mellan vad som var historiskt mer genuint än dagens vävtapet, och vad som skulle kunna fungera i en plats där man ska bo och leva. Huset är inte och har aldrig varit, ett museum, därför var aldrig min intention att sträva efter att skapa en slags passiv tidskapsel, utan snarare lyfta fram sådant som bättre stämmer överens med husets faktiska ålder. Eftersom huset nyligen har genomgått en mycket omfattande restaurering, och eftersom Higab resonerar på samma sätt vad gäller den där avvägningen – tillgängligt och samtidigt historisk korrekt – har flera rum fått mönstrade tapeter, men i relativt ljusa och lätta färger. Golven är helt nylagda – men på 1700-talsvis, vilket innebär handhyvlade plankor och handsmidda spik, samt en lätt vitlasering. Resultatet blev ett slitstarkt golv som ändå är i högsta grad genuint, och som sist men inte minst lyfter fram ett ljus i huset. Med små fönster och lågt i tak behöver man ta tillvara på allt ljus man kan få. Vardagsrummet har fått en tapet med ljust gul botten, för att dels lyfta fram kvällsljuset som alltid upplevs väldigt varmt och fint just i det här rummet, men också för att fungera fint ihop med den stänkmålade gröna kakelugnen som stått på samma plats sedan 1700-talet.
Inredning och lycka
När det gäller inredning är det väldigt viktigt för mig att försöka lyfta befintliga värden, att bygga vidare där man står, och att skapa balans. Somligt av möblerna och inredningen är kvar från min mormor, men resten är loppis och antikt. Små utrymmen kräver ett smart möblemang, och får gifta sig med min kräsna vurm för gamla ting. En balans åter igen: det praktiska och det vackra, vilka absolut inte måste vara varandras motsatser. Att omge sig av vackra kvaliteter gör en lycklig. Det är viktigt, tycker jag. Av praktiska kvaliteter sparar man energi, det är också viktigt, och bidrar inom vissa ramar till att göra en lycklig. En balans helt enkelt.
Arv och minnen
Min mormor och morfar bodde som sagt kvar i Gilgal, och jag hängde där jämt och ständigt. Starkt blandad svartvinbärssaft och mormors marängtårtor, middagar med stora mängder kärlek, och min morfars bullrande skratt. Uppmaningarna var många: ”fortsätt skriva Sara, du ska skriva varje dag! Du är min lilla författarinna, punkt slut.”
Trädgårdsarbete och städuppdrag, matlistor och till slut hjälp med det mesta. Så såg till slut mitt liv med min mormor ut, när morfar inte längre fanns kvar. Vi hade en mycket speciell relation, och den kommer jag alltid bära med mig i hjärtat. På många sätt tror jag att jag ärvt min känsla och engagemang för inredning, från henne. Hon älskade att gå i antikaffärer långt innan det började betraktas som trendigt, hon älskade att pynta och göra det estetiskt vackert omkring sig, liksom att smycka sig själv. Kalla det fåfänga, men jag väljer att se det som ett behov av att uttrycka sig – att förmedla uttryck. I ett vackert stilleben på din byrå, eller i färgkombinationen i dina kläder.
Plats i staden – ett hems värde
I mitt hus finns det timmer som kommer från spillvirke från när de byggde båtar i varvet, ett stenkast härifrån. Ett arbete som kom att påverka hela Göteborg som stad, och folket bosatta i Majorna i synnerhet. Går man tillbaka i arkiven så är majoriteten av de som bott i Gilgal hantverkare eller hamnarbetare – på den tiden lågstatusyrken. De flesta husen i Gathenhielmska reservatet har genom tiderna bebotts av arbetare som förmodligen levde ett ganska kärvt liv. Takhöjden fick vara lika låg som den yrkesmässiga status de bosatta hade. Timmer var ju inte gratis!
Arbetet, och den nära kontakten med sjöfarten och det förmodligen väldigt slitsamma liv och villkor som det innebar att vara varvsarbetare för 1-2-300 år sedan – är bokstavligen en del av mitt hus. Dess formspråk är i allra högsta grad sammanflätat med klassaspekter, maktfrågor och synen på vad som då utgjorde en rimlig levnadsstandard, och ett rimligt liv. Då.
Öppet och lättstädat
När jag var tre år beslutade mina föräldrar sig för att flytta från Pölgatan till Vita Björn, ett miljonprogramsområde i Majorna med sterila 8-våningshus byggda på 60-talet. Praktisk hiss, minimalistiska gårdsytor och inte en gnisslande dörr i sikte. Kontrasten var enorm, än idag minns jag hur missnöjd jag var med flytten, även om jag inte då hade ord för varför jag kände som jag gjorde.
Det var de värdena som premierades just då, av mina föräldrar precis som av många andra vid den här tiden. Stora ytor, praktiskt och lättstädat var värdefullt. Rena linjer och lättframkomlighet var sådant som gav en bostad ett högt värde.
Lågstatus blir pittoreskt
Min upplevelse är att om man idag skulle ställa frågan – till en person/familj mitt i livet – om vad som ger ett värde till en bostad, skulle svaret se lite annorlunda ut. Detta blir särskilt intressant i ljuset av att jag valt att ta mig tillbaka till den plats jag är född på – en plats av prångiga utrymmen, opraktiska ytor, dragiga dörrar – men med en vibrerande och oerhört närvarande historia och enligt mig, en skönhet som sträcker sig bortom ord.
Det unika och lite oförutsägbara, är något som jag tror att många skulle instämma i, utgör ett stort värde i en bostad idag. Det som förut och från början utgjorde en fattig lösning på ett bostadsproblem och signalerade lågstatus – har idag epitet som pittoreskt, charmigt och unikt. En plats för fantasin, för kreativitet och skapande. Någonstans tror jag inte det är en slump att många konstnärer och skapande människor – även innan mina morföräldrar – har bott och verkat just här.
Att skapa nya minnen – och värden
Jag är oerhört tacksam över att det här huset får vara mitt hem, men för mig är det viktigt att också försöka ta chansen att förvalta en viss anda, att fortsätta låta det här huset vara en plats för kreativa möten och skapande i olika former.
Det handlar inte bara om att det här huset (och hela området) är en vansinnigt vacker plats, det handlar om vad man fyller platsen med. Jag vill bygga vidare på de värden jag upplever här.
Att lära sig av sitt hem
Det är inte bara jag som tar med mig mina värderingar in i mitt hem – mitt hem hjälper mig att sätta värden. Har du små ytor att röra dig på så tänker du en extra gång på vilka möbler och lösningar du väljer. Har du begränsad förvaring så måste du prioritera, rensa, välja bort. Dina ytor formar dig, på samma sätt som du formar dem: du böjer ner huvudet på vissa platser och tar ut stegen på andra. Hur rör du dig i köket? Vart fäster du blicken? Vad behöver du i ditt hem – egentligen?
Mitt hem är för mig en plats av skönhet, men det är också något som en gång var min mormors och som nu är mitt, med allt vad det innebär. Mitt och min familjs hem: en plats att fylla med allt vad vi är, står för, och vill med våra liv.
Jag vill bevara, förvalta, leva gnetig småbarnsvardag, men också och framförallt gestalta och skapa. Jag är, och kommer alltid att vara så tacksam över att få göra det på just den här platsen.
Sara Edholm
People’s History of Gathenhielmska ägde rum i samarbete med Riksantikvarieämbetet